alexandraflorinus

Att säga "nej" är ingenting som jag kan säga att jag är duktig på. För det är inte lätt att säga nej. Men jag har blivit bättre. Numer kan jag säga "nej" men det är inte alltid jag lyckas hålla det. Det är faktiskt ganska många gånger som jag inte lyckas hålla det...

Problemet är att jag först, spontant säger nej och när personen börjar försöka övertala mig börjar min hjärna producera idéer och tankar. Hur kan man göra det bättre? Hur skulle jag göra? Hur? Hur? Hur? Och där, där är problemet! Då "sporrar" jag mig själv och nej:et blir ett ja!

Som överanalyserande har jag kommit fram till att jag har lättare för att säga nej till "nya bekantskapskretser" än till de som jag har känt i hundra år. Och det tror jag beror på att då, när jag lärde känna de, sa jag ALDRIG nej. Jag har också kommit fram till att jag sällan säger nej till de som tjatar och kör med "det-är-väl-klart-att-du-ska-göra-det"-snacket. Mest för att jag inte orkar föra en diskussion med sådana. För jag vet vad det slutat med... Jag blir irriterad på personen.

Summan är att låt mig säga nej - om jag vill. Låt mig säga ja - om jag vill. Låt mig svara hur jag vill. Jag är på gång. Snart säger jag nej till allt!

Varför säger man så mycket "INTE" när det gäller saker och ting. Till exempel hundträning ofta formulerar man sig:
- jag ska lära min hund att INTE dra i kopplet.
- jag ska lära min hund att INTE hoppa på människor.
- jag ska lära min hund att INTE tjuvstarta vid starten på agilitybanan.
- jag ska lära min hund att INTE tugga på apporten.

Varför ska man göra så? Det blir en negativ klang över det hela, tycker jag. Ta bort INTE och gör det positivare. Varför inte? Det borde ju rent teoretiskt fungera? Formulera meningarna på ett annorlunda vis istället:
- jag ska lära min hund att gå med slakt koppel.
- jag ska lära min hund att hälsa på människor med fyra tassar på marken.
- jag ska lära min hund att sitta still vid starten av agilitybanan till dess att jag säger till.
- jag ska lära min hund att hämta apporten utan att byta grepp.

I min värld så blir det ju mer positivt. Dessutom så kan ju inte hjärnan förstå "inte". Säger man inte, så blir det tvärtom. Säger man till ett barn "Du får inte röra den där saken" och vad kommer barnet att göra? Självklart kommer barnet att röra saken!

Jag ska ta bort INTE och göra det positivare! Wiiie!

En tjej på snart 20 finns nu ute för omplacering. Van att vara ute i skog och mark dagligen. Kunnig inom matlagning, städning, tvätt och andra hushållsarbeten. Vilket hon kan hjälpa till med i det nya hemmet. Hon är ganska händig och löser det mesta av sig själv - "Det löser sig". Gör inte så mycket väsen av sig så länge hon får utlopp för sin energi. Hon är lite temperamentsfull och den nya "ägaren" bör veta vad den ger sig in på. Därför utlovas en provperiod, längd efter överenskommelse.

På köpet med följer en knasig hund på 7 år.

Hemmet viktigare än priset. Omplaceras på grund av osämja i flocken.

Endast seriösa hör av sig. Vid frågor kontakta mig...

Om det är något som min lilla hjärna är bra på så är det att tänka! Just nu går den på högvarv. Allt och ingenting studsar mellan skallbenet. Vissa tankar studsar flera gånger men vissa försvinner lika snabbt som de kom.

Men de långvariga är lite positivare tankar än de andra. De positiva är starkare än de negativa! Det är bra - jäkligt bra!

Plus + plus = plus. Minus + minus = plus. Minus + plus = minus. Plus är starkare!

Positivt är bra. Positivt är glatt och muntert. Positivt är så det ska vara. Det ska vara glada miner. Munnen den ska skratta å va gla! Så det så!

Jag har insett att jag litar till 100% på väldigt få människor. Jag släpper inte in folk nära. Jag håller alla, eller de flesta, på behörigt avstånd. På andra sidan dörren. Det är enklast så. Varför, har jag ingen aning om. Jag kan bara gissa...

Att jag inte litar på folk och fä gör att jag håller det mesta inom mig. Det är få som vet mina djupaste hemligheter. Jag vet inte hur detta kommer sig. Jag vet bara att för att få veta något så måste man förtjäna mitt förtroende och efter det nästintill tvinga ur mig det. Fast på rätt sätt. Spela de rätta korten. Men! Jag säger inget om jag inte anser att du förtjänar att veta. Förtjänar du inte att veta så säger jag inte ett skvatt, oavsett hur mycket du försöker.

Men jag skulle gärna vilja veta hur det kommer sig att det är så här. Jag vill inte att det ska vara så? Eller? Det är ju ett sorts skydd mot något. Att bli sviken?

Jag vill kunna öppna dörren. Med vissa känns det som att jag vill öppna dörren men att den är låst och jag hittar inte nyckeln.

Och jag älskar det. Jag älskar verkligen våren! Det är årets bästa händelse när solen kommer fram och värmer, när blommorna kommer fram och säger "Hej! Vi är här nu!", när snön försvinner och isen smälter bort. Det är så underbart. Det är ljust på morgonen, det är ljus längre på kvällarna och man behöver inte ha 10 ton kläder på sig när man ska ut.

Jag blir gladare av våren. Det kanske är svårt att tro. Men jag mår bättre av den. Vintern gör mig bara arg och irriterad. Våren botar.

Men det finns dagar som inte är bra. Sådana dagar som jag bara vill dra något gammalt över mig och aldrig gå upp igen. Dagar när jag inte vill något annat än att flytta hemifrån. Det bara klagas här. Och ibland känns det som om jag bara är i vägen. Jag saknar den skabbiga studentlägenheten på Fågelvägen i Tydtberga, skolan och framförallt så saknar jag mina vänner. De som är i min ålder. Jag känner mig så oerhört ensam ibland.

Tänk om allt bara kunde vara lite lättare, lite roligare och mindre motigt.

Men jag har min hund och utan henne hade jag inte överlevt. Hon är det bästa jag har, det mest värdefulla jag har, hon är mitt allt! Jag älskar henne så grymt mycket!

Jag önskar att jag hade något vettigt att skriva här. Men det har jag inte. Jag önskar att det vore kul det jag ska skriva. Men det är det inte. Precis som vanligt. Det är bara en massa rappakalja det jag skriver. Varför skriver jag ens?

Jag önskar att jag kunde skriva bra. Men det kan jag inte. Det blir inte bra det jag skriver. Bara en massa bokstäver som förhoppningsvis bildar ord som i sin tur blir meningar. Men bra blir det inte. Tycker jag.

Jag önskar att jag vet vad jag håller på med. För ärligt så vet jag ju knappt det. Jag går upp på morgonen, promenerar min hund, söker lite jobb, pluggar, städar lite, tvättar, diskar och lagar lite mat. I det stora hela så ser mina dagar ut så. Ibland så tränas det hund. Men det är inte särskilt roliga dagar. De går väldigt långsamt och trögt.

Jag önskar att jag hade ett jobb. Det är ingen som vill ha någon utan arbetslivserfarenhet och utbildning. En naturbruksutbildning slår sig inte högt. För det finns få yrken inom naturbruk som skulle kunna passa mig. Hjälp från arbetsförmedlingen får man ju inte heller. Det går ju inte ens att nå människorna där.

Jag önskar att Arbetsförmedlingen och försäkringskassan kunde vara användbara till något. Men jag ser inte att de är det inte någonstans. Pengarna kommer ju nästingtill aldrig. Jag har fått för en (EN!!!) månad sedan september. Och då var det lite drygt 1000 kr. Detta för att jag då inte hade slutbetyg från gymnasiet eftersom att jag läste en kurs  under sommaren. Jag har efter det mejlat in mitt slutbetyg MÅNGA gånger till min handläggare. Lämnat en kopia i ”receptionen” och dessutom har jag skickat med en kopia till Försäkringskassan i hopp om att det ska hjälpa. Men nej. Det måste ske från Arbetsförmedlingen. MEN DET FUNKAR JU FÖR I HELVETE INTE!

Jag önskar att jag hade pengar. Jag vill ha pengar så att jag kan köpa det jag vill just nu. Eller rättare sagt ha råd att köpa det jag vill. Inte det jag MÅSTE. I dagsläget går mina pengar till bensin, bensin, bensin, bensin, tävlingar, hundmat och bensin. Jag gör inget annat än att tankar den där jävla bilen. Men det är inte lätt att träna hund utan bilen. Eller visst det går, men då blir det själv på en fotbollsplan inom gång avstånd. Roligt? Nä, inte ett dugg.

Jag önskar att det kunde gå bra för oss. Mig och Bibbi. Jag vill ha vårat första pris på nästa tävling. Men jag har en känsla av att det inte kommer bli så. Som det ser ut nu kommer det vara SKITKALLT den 12 februari. Det är utomhus. Jag kommer inte att lägga Bibbi på platsen om det är SKITKALLT. Då tappar vi 40poäng. Vilket innebär att vi måste ha 10 på ALLT annat. För att få ihop 160poäng. Sker det? Nej, det gör det inte.

Jag önskar att jag skulle kunna vara lite positiv. Att jag har något vettigt att skriva. Att jag skriver bra. Att jag vet vad jag håller på med. Att jag tycker det är kul. Att jag hade ett jobb som jag trivdes med. Att jag hade fungerade med Arbetsförmedlingen och med Försäkringskassan. Att jag hade pengar. Att det går bra. Jag skulle vilja säga: Det går bra nu. Kompis, det går bra nu. Pengar rullar in. Det går bra nu!

Året 2011 börjar lida mot sitt slut och då är det väl alldeles utmärkt att sammanfatta hundåret om gått. Det har varit ett händelserikt år med mycket roligt och en del mindre roliga saker. Men helt klart så har det varit mest roliga saker. Det är väl lämpligast att börja i början av året, eller det blir i slutet av förra året…

Då debuterade jag och Bibbi i Lydnadsklass 2 med ett resultat på 140p, trots en nolla på rutan. Jag minns fortfarande hur det såg ut. Det bästa av allt är nog att jag har det på film. Hon sprang runt hela ridhuset, eller halva i alla fall. Hon hade så roligt, när hon sprang runt där som en riktig jotaperka. Eftersom vi fick en så pass bra start med 140p så kunde jag ju inte låta bli att hoppas att det skulle gå fort att få våra första pris. Det hade ju inte varit helt fel och klarat att få vårt första pris innan Aki och Jaffa. De hade 22 tävlingar i tvåan utan ett första pris. Och inte en chans att jag vill ha så många tvåor i bagaget utan första pris. Nu i slutet av året, 11 tävlingar senare, kan jag konstatera att det blev inget första pris i tvåan. Fan! Men än är hoppet inte borta. Men, självklart finns det ett men… nästa år kommer det nya regler. Vilket gör att det inte längre är samma sak. Vi fick inte ett första pris. Vi, eller jag, misslyckades.

Resultaten under året har varit varierande; (140), 116, 145.5, 133.5, 137, 154, 119.5, 149, 156, 152.5 och 147 poäng. Trots bristen på första pris så är jag, i det stora hela, nöjd med de flesta tävlingarna. Den första halvan av tävlingarna tog jag bara som träning… Tror jag. Då har jag inte brytt mig ett skit om resultatet. Men egentligen gör jag ju inte det nu heller. Eller?

De senaste tävlingarna (från 154p och framåt) har känt så ruskigt bra innan tävlingarna, på träningarna. Men tyvärr så har det varje gång varit något som stört och ställt till det för oss. På 119,5 poängstävlingen nollade vi platsliggningen på grund av att jag petade på henne vid nerläggandet. Annars kändes det bra. Hade inte jag petat på henne så hade det resulterat i 159,5p – vilket hade varit riktigt surt! På tävlingen i Skultuna (152,5p) kliade sig Bibbi på platsliggningen och satt upp vilket resulterade i en 5a på platsen, under fjärren så var det lååång tid mellan skiftena vilket resulterade i att Bibbi tjuvstartade på ett av bytena = en 8a. Hade vi fått en 10a på platsen som vi hade fått om hon inte kliat och satt sig och en 10a på fjärren som vi hade fått om hon inte hade tjvstartat så hade det blivit 174,5p. Den tävlingen kändes riktigt bra! Vilket inte är så konstigt med tanke på vad resultatet hade slutat på om det hade gått som det brukar och som det kändes som.

Vi är nu anmälda till Fagersta den 7 januari. Så vi kör så det ryker där istället. Helt teoretiskt så är det ju inte helt omöjligt. Det som brukar ställa till för oss är ju trots allt inkallande med ställande. Men NU, nu är ju ställandet borta. Yey! Vilket innebär att vi borde kunna få 9-10 på inkallningen.

Vi har ju inte bara tävlat lydnad under 2011. Utan vi har även tävlat i appellen. Debut för både mig och Bibbi. 3 gånger blev det. Varav en var lyckad. Den första var KM på Skultuna BK. Vilket gick riktigt bra! Hade det varit en officiell tävling så hade vi blivit uppflyttade, trots att vi enbart fick en 5-5 på spåret. Finns inte så mycket att säga om den tävlingen egentligen. Eller jo, kan tillägga att Bibbi skadade sig på den tävlingen. Fick en muskelbristning vilket tog stora delar av sommaren.

När vi tävlade på ”riktigt” första gången, var det Flens BK som fick besök. Inte bra alls… Bibbi har aldrig spårat så bra på åker någon gång. Men JAG sumpar det. Bibbi tar den första pinnen, missar den andra och tar den sista. Men JAG tappar den första. Vilket innebär att spåret blir nollat. Men nu i efterhand så är jag faktiskt glad att det blev som det blev. Denna tävling var trots allt bara en vecka efter Bibbis skada (vi visste inget då, hade veterinärtid veckan efter).

Den sista tävlingen skulle ha varit i Sala. Men återigen så sumpar jag det! Tävlade lydnad och fixade i köket på Skultuna BK på lördagen. Vilket innebar att gå upp tidigt på lördagen och söndagen. Lyckades försova mig. Vaknar 7.29 av ett SMS från Cathrine… Hon undrade om jag var på väg. HELVETE! 35 minuter senare stod jag på Sala BK. Men jag fick inte vara med. Samlingen var ju mellan 7-7.30. Jag hade inte brytt mig särskilt mycket om detta. Men, det är klart att det finns ett men, det är så irriterande. För jag var på plats 8.05. Runt halv 9 åker domarna iväg till spåren. Ytterligare en halvtimme senare åker vi (Aki, Cathrine, Katarina och jag) iväg till spåren. På plats där kanske halv 10, så har de precis börjat lägga spåren. Vilket innebär att JAG hade kunnat vara med. Med GOD marginal! Jag hade ju till och med hunnit sova middag innan det hade varit vår tur. Nä, mycket irriterande!

Summan av kardemumman är att vi fick inget första pris i lydnad och vi blev inte uppflyttade till lägre. Men jag är inte bitter, vi tar bara nya tag och kör i vår igen. Så blir det!

Om man då bortser från tävling och träning så har suget efter en andra hund varit gigantiskt. Det har ju inte blivit lindrat av att både Cathrine och Aki hade valpar hemma i slutet av 2010 och att Leila hade valpar i år, eller att flera andra har skaffat en till/ny hund. JAG VILL HA EN TILL HUND!

Jag har inte förstått det tidigare. Men nu gör jag det. Jag har det ganska bra. Jag har flera som jag kan träna hund tillsammans med och som kan hjälpa mig. Jag har inte tänkt på det viset förut. Jag har mest tänkt att jag saknar att kunna träna med de jag brukade träna med på skolan (Bella och Fanny främst). Men jag ska inte klaga. Vi tränar tillsammans ibland men jag behöver sällan träna ensam som de får göra ganska ofta. Jag har de jag kan träna med! Det är jag glad över. Dessutom är de väldigt kunniga hela bunten! Tack Aki! Tack Carola! Tack Cathrine! Tack Jussi! Tack Peter! Och alla andra som hjälpt mig. Även till Annelie för att jag fick låna konorna när mina försvann.
TACK!

GOTT NYTT ÅR!

Ännu en träning avklarad i ridhus. Vad vi behöver träna på är solklart. Störningsträning! Dessutom måste jag lära mig att hantera frustrationen som kommer smygande så fort Bibbi använder ljudets makt när det blir för mycket störning för hennes lilla hjärna. Allra helst så skulle det ju vara bra om jag kunde sluta bli frustrerad. Men grundproblemet är… och nu kommer flera tänka ”vad var det jag sa?” osv… Men grundproblemet är ju att jag är tråkig, jag bjuder inte på mig själv. Blir jag rolig så borde ju Bibbi tycka att det är roligare att koncentrera sig på mig än på det som sker runt omkring… Eller? Så borde det ju vara..? Men det är svårt att bjuda på sig själv. Speciellt när det sker lite för mycket tankeverksamhet uppe i huvudet. Och att jag dessutom är tråkig som person gör ju inte det hela bättre heller.

Alltså det vi behöver är att träna med störning och att få den mänskliga varelsen att bli rolig. Fokusera på det vi ska göra och göra det bra. Inte tänka! Tänka kan man göra senare. När det roliga är klart. Undrar om det fungerar om man tänker på hur man ska gå, var man ska sätta fötterna osv? Då borde ju tankarna vara upptagna med det och de slipper vandra iväg på annat elände? Det verkar ju logiskt…

Vi behöver ju fortfarande träna på det där andra också… Såsom momenten. Men jag måste ju erkänna att störningsträning är väldigt viktig del i träningen. Ta bussen ner till stan och träna lydnad där kanske?! Nackdelen är ju att man inte kan ha hunden lös där. Värt att tänka på. Ännu en sak att tänka på. Men visserligen så kräver ju inte all träning att man måste ha hunden lös. Lite kontaktövningar och position kan man alltid träna med koppel på.

Idag var det då dags för årets sista tävling för min och Bibbis del. Och tidigt var det också. Samling hiskeligt tidigt kl 6.30 i Smedjebacken! Vilket innebär åka hemifrån senast klockan 5. Eftersom att jag skulle åka tillsammans med Cathrine som också skulle tävla där, så var det bara att pallra sig upp kl 3.15 när klockan så vackert ringde för att hinna med allt som skulle göras innan det strax innan halv fem var dags att rulla mot Vargstubacken. Tänk om det ändå kunde ha varit sommar så att det hade varit lite ljust ute i alla fall. Jag kan upplysa er om att vid halv fem-tiden den 3 december är det INTE det minsta ljust ute. Bara snorhalt på vissa ställen.

Nåväl, väl på plats i Smedjebacken så var det bara att gå och säga att man var där. Fick nr 19, vilket innebar startnr 7 tror jag. Av någonanledning så började de på 12 och fortsatte upp till 23 (tror jag). Kanske ska tillägga att tävlingen var inomhus med konstgräs och tvåan och trean körde samtidigt på en relativt liten plan. Jag tror att det var första gången som Bibbi var på konstgräs, åtminstone så har jag inget minne av att hon har varit på det tidigare.

Jag tycker inte att det var en bra tävling idag. Det är nästan så att jag ångrar att jag överhuvudtaget åkte dit och tävlade, detta trots att det inte var en helkass tävling. Vi skrapade ändå ihop 147p med 0 på inkallande med ställande. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som gör att det inte var en bra tävling. Det började inte särskilt bra…

Står och väntar på att platsliggningen ska börja och har en förvånansvärt lugn och sansad Bibbi i kopplet – fram till dess att det kommer fram en lösspringande hund, en tervtik (?). Jag hatar när det kommer fram lösspringande hundar till mig och Bibbi. Nu verkade inte den här hunden på något sätt elak. Men var ganska på Bibbi, vilket Bibbi inte alltid uppskattar. Den relativt lugna och sansade hunden jag tidigare hade i kopplet var som bortblåst. Hon hade taggat upp och börjat med det förbannade pipandet. Kan/får man operera bort stämbanden på hundskrället? Något annat jag hatar är när Bibbi piper… Jag blir irriterad. Varför kan hon inte bara hålla käften? Så som hon gör när vi tränar själva, bara hon och jag? När allt går så där bra som jag önskar att det kunde göra på tävling. Vi skulle ju nästan sopa banorna om hon gjorde som på träningarna när vi är ensamma!

Allting har bara varit konstigt fram till tävlingen. Det har inte alls känts så som det brukar göra. Även det kan jag inte sätta fingret på. Jag vet inte riktigt vad som var skillnaden. Tom? Var det tom jag kände mig? Ingen aning.

Vi går in på planen för att tävla. Kopplar loss för fritt följ. Momentet börjar… Går det bra? Näää. Verkligen inte. Hon ligger säkert ½ kroppslängd före mig, kollar på trean lite, domaren, tävlingsledaren och så på trean igen. Där borta händer det ju massor av spännande saker! Jag brukar inte minnas vad jag tänker på tävlingarna och jag vet inte om det är bra eller inte. Det är kanske bra, för det kanske betyder att jag inte tänker?! Äsch, vad vet jag? Men idag minns jag exakt vad jag tänkte i alla fall under fritt följ. När momentet börjar så börjar det bra, hon kollar faktiskt på mig och har en hyffsad position. Jag hinner tänka ”Åh, vad du är duktig Bibbi! Fortsätt så här!” och där gick det utför. Under fritt följ hann jag även tänka: ”Kolla hit, hundskrälle!”, ”Håll dig i position!”, ”Gör som på träning.”, ”Det här går ju åt helvete.”, ”Undrar om jag går i bra hastighet? Jag testar att gå lite långsammare. Nehe, det fungerade inte. Lite snabbare då? Nehe, inte det heller. Om jag rör lite mer på armarna då?” När tävlingsledaren säger Heltom marsch (språngmarsch kvar) så tänker jag ”Äsch, vad fan. Jag kan lika gärna bryta. Skita i att tävla idag.” Så! Just så, har jag ALDRIG någonsin känt… Inte ens min första tävling. Katastroftävlingen. Fast då hade jag inte tid att tänka, jag kom ju inte ens ihåg att andas… En femma lyckades vi skrapa ihop. Jag trodde vi var nollade. Det var katastrofen själv som var ute på planen.

Läggande under gång var bra! Vi har trots allt tränat en hel del på lägganden. Och snabba ska de vara också! Efter läggandet var det som om det mesta släppte. Lite, men bara lite av den gamla vanliga känslan började komma tillbaka. En 8 fick vi. Vilket egentligen inte är någon förbättring poängmässigt mot vad vi brukar få innan vi började träna extra mycket på lägganden. Men skit samma, det känns bättre för mig att träna mer på läggandena. Så jag fortsätter med det.

Ja, vad ska man säga sen då. Jag kan nog bara säga en sak: Hon laddar lite för mycket för inkallningen vilket gör att hon har väldigt svårt att få stopp på sig själv. Vilket idag resulterade i en nolla. Problemet är att jag inte vet hur jag ska lära henne inkallning med ställande. Att kasta en boll över hennes huvud samtidigt som jag kommenderar stanna fungerar – så länge jag har bolljäveln i handen på riktigt. Annars sänker hon bara hastigheten en aning. Vilket sker på tävling.

Vad har vi för moment sen då? Just ja, rutan. Det är många som kallar den för rutjäveln, jävulsrutan osv. Men jag kan inte hålla med. Rutan är ju fasen det enda moment som är riktigt jäkla roligt. Ja, och fjärren (oftast). Bibbi kan rutan. Hon springer in, rakt framifrån och stannar där. Vad mer kan man begära? Möjligtvis att hon skulle ställa sig lite mer i mitten och inte så nära den nedre högra konen. Men det tar vi under vintern. Rutan är kul! En 9, jag tror att domaren drog ett poäng för att hon stod på rutbanden med en tass samt var lite seg iväg (nästan på gränsen för ett DK).

Och så har vi ju den där apporteringen också. Kan ju tillägga att apporten var jätteliten, och pinnen i mitten var smal. Det var ju knappt att jag fick plats med min hand mellan. Nåja, kastar iväg apporten och den får något spinn och rullar en massa åt vänster. Skickar Bibbi varpå hon sticker iväg tar apporten, men gör något ljud precis när hon tar den, leker lite med den och så det eviga tuggandet. Som bara ter sig vid tävling. På träning har hon inte tuggat på jättelänge. Jag minns inte ens när hon tuggade senast på träning, hur ska jag få bort det på tävling? Tugg = 7.

I förebyggande syfte så klippte jag klorna extra korta inför tävlingen. Hon har ju en förmåga att slå i hindret på tillbaka vägen med klorna. Lätt fixat! Inget islag och en 9. Just ja, även här gjorde hon ett ljud när hon landar på andra sidan hindret.

Sen har vi nummer två på ”roligaste momenten-listan” – fjärren! Eftersom att jag har lagt en hel del träning på att få till snabba lägganden så har fjärren numer blivit roligare. Eftersom att skrothönan numer lägger sig snabbt och sätter sig snabbt. Idag flyttade hon fram rumpan något vid ett av skiftena så det blev ett poängsavdrag men annars var det kanoners!

Det hade suttit fint med ett första pris idag. Men skit samma det finns andra chanser. Även om de kommer bli färre nästa år. Nästa hund får fasen bli någon enkel… Någon som gör det jag säger och inte sätter någon egen tvist på det. Kanske ska satsa på en vallhund istället? Visst, jag älskar min hund som jag har nu. Och jag har lärt mig MASSOR under de här åren som jag har haft henne. Men det är bra jobbigt ibland. Nu är en sådan period…

Jag är så glad att jag inte är hunduppfödare och då framför allt Rottweileruppfödare. Så mycket skitsnack och smutskastning som det kastas runt uppfödare i rottissverige skulle jag aldrig vilja föda upp en kull med valpar. Varför ska man smutsa ner andra, prata skit om de och så vidare när man kan hjälpas åt?

Att det finns en hel del mentala brister, epilepsi, ögonproblem, HD- och ED-fel inom rasen är ingen nyhet. Men varför avlar man då på hundar som har tydliga mentala briser, kullsyskon/annan släkt med epilepsi, HD- och/eller ED-fel eller problem med ögonen? Det är för mig obegripligt, men jag är ju inte heller uppfödare.

Uppfödare klagar på varandras val av djur till en kombination. Medan de själva har djur som inte bör vara i avel. Dessutom så snackas det en hel del om meriter. Att avla på en meritlös hund verkar vara skandal enligt vissa uppfödare. Men vad klassas som meriter?

Varför avla på hundar som har kullsyskon som är avelsspärrade? Jag känner att det känns oerhört dumt. Men det kanske bara är jag? Varför avla på en hund från en kull som har varierande resultat på Korningen? Där vissa inte ens har blivit GK och vissa en bit över 500p.

Skulle jag ta en kull någon gång så skulle båda djuren vara HD- och ED-fria, ögonlysta UA, tävlade både lydnad och bruks, MH skottfast, MT skottfast, GK exteriör, utställd med goda resultat. Dessutom så skulle samtliga kullsyskon till de aktuella djuren ha samma sak. Dessutom så vill jag att MH och MT ska vara hyffsat jämna. Hundarna ska inte vara efter någon som har lämnat individer med epilepsi. Skulle jag vara tvungen att ”dra in” på något så hade det varit utställningarna.

Många av de uppfödare som klagar på andra uppfödare tycker jag har annat som inte borde vara i avel. Jag undrar om det är så här mycket skit hos alla raser? Rent teoretiskt så är det ju även människor som är även där och detta är kanske ett mänskligt beteende? Skrämmande är det i alla fall!

Man kanske ska hålla sig till kaniner? De är lättare att hitta vettiga individer till avel där. Dessutom så upplever jag att kaninfolket är trevligare. De äldre/de som hållit på i en evighet är mer villiga att hjälpa nybörjarna. Så känns det inte som att det är i rottissverige. Där känns det mer som om de rutinerade som hållit på länge klankar på de nya så fort de nya gör något som de rutinerade inte anser är bra. Eller ja, så är det i alla fall om det är så att den rutinerade inte känner den nya. För är de vänner då är det en helt annan sak. Men måste man vara vänner för att kunna hjälpa varandra? Kan man inte hjälpa alla?

För att kunna hjälpa rasen framåt och uppåt och inte tvärtom så tror jag att mycket handlar om samarbete mellan uppfödare och uppfödare, uppfödare och rottisägare, rottisägare och rottisägare, blivande rottisägare och uppfödare, blivande och nuvarande rottisägare. Tänk vad mycket bättre det mesta skulle kunna vara om man samarbetade! Men givetvis så har vi olika åsikter och det måste man få ha. Även det har en påverkan för att rasen ska komma framåt.